Blåtassens blogg

Den sista tiden har jag fått en del samtal från vänner som undrar hur det egentligen är med mig. Hur mycket jag än uppskattar det måste jag endå fråga mig själv vad som gör att så många plötsligt reagerar. Så fort något negativt händer flockas man av välvilliga människor som frågar hur man mår.... Så då tänka jag förklara lite vad det egentligen är som händer, så gott som jag för tillfället kan. 

 

Som jag alltid är kan jag inte vara kortfattad och måste berätta en historia som sträcker sig längre bak för att folk ska få en klar grund i vad som påverkar olika utgångar och för att få en förståelse till händelsen. För alla har ju sina olika utgångar och sätt att se på saker och ting och ofta missuppfattas saker på grund av att man uppfattar saker på olika sätt. 

 

Enda sedan dagen då jag skaffade hund skrämde det mig vilket enormt ansvar man har över sina hundar. Man blir som en beskyddare som påverkar hela hundens liv utefter vilka val man gör. Ibland känns det enklare att inte göra några val alls än att göra fel för att undvika katastrofala händelser. För det är så jag har blivit - en katastrofprognos som ser allt i det värsta perspektivet och kan ibland bli handlingsförlamad för att jag inte vågar ta risker. Men med all rätt anser jag att jag har rätt i den punkten utifrån vad jag har fått uppleva när jag inte har lyssnat på min känsla. Det har till och med lett till dödliga utgångar på fyrbenta familjemedlemmar. För dem som inte har varit i mina skor kan jag säkert ses som hysterisk. Men när jag har sett min bästa vän ligga död i ett dike, uppsvullen med krossad skalle så är man inte längre så kaxig för det som många kallar "ödet". Nu tror inte jag på ödet eller övernaturlighet trotts att jag kanske borde men jag tror på att lita på mig själv och hur jag känner för olika situationer och att jag måste välja min säkraste väg. 

 

Det som förkrossar mig är endå att oavsett hur mycket jag försöker, hur mycket jag lägger ner på att lära mig, skaffa erfarenheter och hur mycket jag är tänker en miljon steg i förväg så är det något jag missar. Att inte ens tänka på att min hund kan gå med en skada som gör att hunden mår fruktansvärt dåligt under en väldigt lång tid. Nu vill jag inte ha empati och människor som säger det de tror att jag vill höra. För jag måste skylla på mig själv för att gå vidare. Att tro eller intala sig själv att det är utanför ens makt gör mig galen. Det är ju självklart att jag inte kan påverka allt men till viss del så hade endå denna händelse kunnat förutses. För denna gång tror jag helt enkelt att jag inte ville tro på sanningen. Coda har ju betett sig konstigt under en lång tid och jag har under en lång tid försökt att förstå honom bättre. Jag har tagit kontakt med specialister som inte ens de kunde ge svar på varför han beter sig som han gör. Jag hade tagit honom till veterinären men de hittade ingenting, förrän det var för sent... 

När han väl kommer till veterinären som ska vara specialiserade på sådana skador som han har (trasiga böjsenor i baktassen) får vi råd att motionera honom 4-5 gånger om dagen och ge laserbehandling 2 gånger i veckan i 5 veckor. Jag kände mig illa till mods även då men försökte att tro på dem, de skulle ju vara de bästa. Jag märker att han inte blir bättre utefter hur han beter sig och försöker nå ut och säga det och får rådet att han antagligen är understimulerad och ska motioneras mer. Sagt och gjort blir han värre och värre och tillslut så råder de mig att testa att dra med honom en kort bit. NU om inte annars är Coda helt förstörd och han kan inte gå och har så ont att han inte kan vistas med de andra hundar utan strikt uppsyn från oss. Från att ha varit en snäll men envis och aktiv hund till en frustrerad, agressiv och ångestfylld hund på bara någon vecka.. 

 

Jag borde ha litat på mig själv... 

 

I efterhand har jag pratat med folk som har förfärat sig över att jag fick de rekomendationerna av dem. En hund med de skadorna SKA inte motioneras alls, de ska vila och vila och vila lite till. Så en skadad böjsena blev till en trasig böjsena. Min hund är trasig och jag kan inte laga honom igen... 

 

Efter allt med Coda ser jag skador överallt. Alla hundar haltar och jag har verkligen börjat upptäcka hur otroligt mycket hundproblem kommer från att hundar har ont. Läste en undersökning om att ca 80% av alla hundproblem ligger i grund i smärta! Vilket borde vara något att ta i beaktning. 
Vanliga symptom på smärta är överaktivitet, ängslighet, agressivitet/agressiva beteenden och överdrivna beteenden eller "stereotypa beteenden"... Hade jag tänkt i dom banorna mer tidigare hade jag kunnat förstå honom, men det satt där rakt under min näsa och jag vägrade se det... 

 

Så ja, jag klandrar mig själv och jag har all rätt att göra det! 

 

Men det som jag är mest arg på är endå en annan sak. Det är precis det, en annan sak. Det är att mitt i alla besltut som ska tas om vår bästa vän och familjemedlem kan jag inte undgå att tänka på vad folk ska tycka och tänka. Att jag märker att jag strategiskt lägger upp olika pusselbitar för att undvika missförstånd som leder till skitsnack, främst inom rasklubben (Samojed). För OJ vilket snack det blev av Coda sedan han var i Furudal och mådde skit och betedde sig dåligt och OJ vad folk skulle bry sig och sprida dynga över oss när vi valde att låta honom gå i avel. Man får höra det ena med det andra om sin egen hund men också om sig själv. Att man tydligen vanvårdar sina hundar, har agressiva hundar och att man tydligen absolut inte ska låna ut hund eller sälja valp till oss för vi är ju så dåliga med hundar. Om något så bildar det ärr i själen som aldrig kommer att läka. Det påverkar i princip allt man säger och man litar inte på någon längre. För råkar man säga fel sak till fel människa så sprids det som löpeld och så är man en djurmisshandlare.... Så att i en enorm sorg över att eventuellt behöva ta bort sin bästa vän tänker jag på vad som sägs bakom min rygg. Vad säger det egentligen om människor runt mig? 

 

Ska jag behöva känna så? Nu tänker många säkert att "du kan ju ignorera vad folk säger" eller "skit i dom". Men är det så enkelt verkligen? Gör folk verkligen så? För så fungerar inte jag... Jag kan inte bara skita i vad folk säger, inte för att jag vill att alla ska älska mig utan för att mycket av det man gör skildras från andras ögon och man påverkas ofantligt mycket av hur andra i omgivningen uppfattar och dömer en själv. Inte för att man vill eller SKA men det är så vi människor fungerar. ALLA fungerar så.. Beroende på hur man blir mött av andra beter vi oss själva. Prova gå in i ett rum där alla är skitsura och se vilket humör du själv blir på... 

 

Så jag har en svårt skadad 4 årig hund som jag måste avgöra om han ska leva eller dö och jag går runt och tänker på vad folk ska tänka om mig och min hund. Hur jag ska lägga fram hans dödsbesked om det blir så och hur det kommer mottas av omgivningen.. Det är tragiskt och pateiskt!!! Jag blir så förbannat ledsen och arg över alla människor som verkligen inte tänker på vad de säger. Varför kan vi inte bara vara lite mänskliga och försöka vara trevliga mot andra oavsett vad? Jag skaffade i alla fall hund för att jag tyckte att det skulle vara roligt, inte för att lyssna på en massa skitsnack och bli dömd till djurplågare för att jag inte håller med andras åsikter. För vi kommer aldrig att tänka lika, och det är väl bra! Men måste vi vara fiender för det? 

 

Så om jag får ge ett meddelande till er alla så är det att TÄNK innan ni talar för orden är ert mest kraftfulla vapen ni har och var försiktiga med att använda dem. Såren som blir läker aldrig! Om ni tycker er ha hört det är det innan är det precis det vi tjatar om till våra barn om mobbning, vilket detta precis är. 

 

Kram till alla mina vänner!