Blåtassens blogg

Välkomna till oss på Blåtassen :)

Nervositeten hänger i luften...

Kategori: Allmänt

Natten till tisdag ska jag åka upp till Nordmaling och para Kira. Det blir vår andra kull med Samojeder och självklart är jag förväntansfull. Det ska bli riktigt roligt att ännu en gång starta denna resa mot en rolig framtid av liv som man föder upp och vårdar. För det är ju underbart med valpar... 
 
Eller? 
 
Ja det är det, men återigen påminns jag om vilket jobb det var med den förra kullen. Denna gång har jag LOVAT mig själv att låta mig själv andas ibland men jag känner mig själv och vet att jag jobbar dygnet runt i flera månader för valparna och tiken och sen har vi ju 5 andra hundar också! Fast de får nog ta och ha lite överseende med att det blir mycket med valparna ett tag... 
 
Nervös är bara förnamnet på min känsla nu. Alla tankar hänger i luften om "tänk om det inte blir något" eller "vad händer om något går fel" och "tänk om jag gör något fel". För mig måste jag tänka lite så för att alltid kunna förutse det värsta och vara redo (precis som jag skrivit om tidigare) men ibland så vill jag fastna i den underbara tanken om VALPAR! Drömvärlden där man vill leva för resten av sitt liv. Men verkligheten är inte så enkel dock. 
 
Men spännande ska det bli! På många sätt! Jag ser så otroligt mycket fram emot dessa valpar och tror att de kommer att bli riktigt bra. Med dessa föräldrar kan det inte bli dåligt! Men mycket hänger ju på mig också.. 
 
Men känslan av att inte vara redo slängdes plöttsligt på mig häromdagen, känslan om att ha glömt något och att nästan vilja skjuta på allt för att känna sig "klar".. Ni vet det man gör när man ibland inte riktigt vågar ta steget. Som tur är så är det inte upp till mig, det är upp till Kira så hon får ta valet denna gång. Alltså att hon löper! Men vad har jag missat? Varför känns det så nervöst och pirrigt? 
 
Jag får nog inget svar på det förrutom att jag antar att det är ganska rätt att känna så. Man ska nog aldrig vara riktigt klar eller redo för något för om man ska vänta på rätt stund så kommer man aldrig ta steget för något bättre. 
 
Lite småtankar så här på lördagskvällen! God natt! 

Att tänka innan man talar

Kategori: Allmänt

Den sista tiden har jag fått en del samtal från vänner som undrar hur det egentligen är med mig. Hur mycket jag än uppskattar det måste jag endå fråga mig själv vad som gör att så många plötsligt reagerar. Så fort något negativt händer flockas man av välvilliga människor som frågar hur man mår.... Så då tänka jag förklara lite vad det egentligen är som händer, så gott som jag för tillfället kan. 
 
Som jag alltid är kan jag inte vara kortfattad och måste berätta en historia som sträcker sig längre bak för att folk ska få en klar grund i vad som påverkar olika utgångar och för att få en förståelse till händelsen. För alla har ju sina olika utgångar och sätt att se på saker och ting och ofta missuppfattas saker på grund av att man uppfattar saker på olika sätt. 
 
Enda sedan dagen då jag skaffade hund skrämde det mig vilket enormt ansvar man har över sina hundar. Man blir som en beskyddare som påverkar hela hundens liv utefter vilka val man gör. Ibland känns det enklare att inte göra några val alls än att göra fel för att undvika katastrofala händelser. För det är så jag har blivit - en katastrofprognos som ser allt i det värsta perspektivet och kan ibland bli handlingsförlamad för att jag inte vågar ta risker. Men med all rätt anser jag att jag har rätt i den punkten utifrån vad jag har fått uppleva när jag inte har lyssnat på min känsla. Det har till och med lett till dödliga utgångar på fyrbenta familjemedlemmar. För dem som inte har varit i mina skor kan jag säkert ses som hysterisk. Men när jag har sett min bästa vän ligga död i ett dike, uppsvullen med krossad skalle så är man inte längre så kaxig för det som många kallar "ödet". Nu tror inte jag på ödet eller övernaturlighet trotts att jag kanske borde men jag tror på att lita på mig själv och hur jag känner för olika situationer och att jag måste välja min säkraste väg. 
 
Det som förkrossar mig är endå att oavsett hur mycket jag försöker, hur mycket jag lägger ner på att lära mig, skaffa erfarenheter och hur mycket jag är tänker en miljon steg i förväg så är det något jag missar. Att inte ens tänka på att min hund kan gå med en skada som gör att hunden mår fruktansvärt dåligt under en väldigt lång tid. Nu vill jag inte ha empati och människor som säger det de tror att jag vill höra. För jag måste skylla på mig själv för att gå vidare. Att tro eller intala sig själv att det är utanför ens makt gör mig galen. Det är ju självklart att jag inte kan påverka allt men till viss del så hade endå denna händelse kunnat förutses. För denna gång tror jag helt enkelt att jag inte ville tro på sanningen. Coda har ju betett sig konstigt under en lång tid och jag har under en lång tid försökt att förstå honom bättre. Jag har tagit kontakt med specialister som inte ens de kunde ge svar på varför han beter sig som han gör. Jag hade tagit honom till veterinären men de hittade ingenting, förrän det var för sent... 
När han väl kommer till veterinären som ska vara specialiserade på sådana skador som han har (trasiga böjsenor i baktassen) får vi råd att motionera honom 4-5 gånger om dagen och ge laserbehandling 2 gånger i veckan i 5 veckor. Jag kände mig illa till mods även då men försökte att tro på dem, de skulle ju vara de bästa. Jag märker att han inte blir bättre utefter hur han beter sig och försöker nå ut och säga det och får rådet att han antagligen är understimulerad och ska motioneras mer. Sagt och gjort blir han värre och värre och tillslut så råder de mig att testa att dra med honom en kort bit. NU om inte annars är Coda helt förstörd och han kan inte gå och har så ont att han inte kan vistas med de andra hundar utan strikt uppsyn från oss. Från att ha varit en snäll men envis och aktiv hund till en frustrerad, agressiv och ångestfylld hund på bara någon vecka.. 
 
Jag borde ha litat på mig själv... 
 
I efterhand har jag pratat med folk som har förfärat sig över att jag fick de rekomendationerna av dem. En hund med de skadorna SKA inte motioneras alls, de ska vila och vila och vila lite till. Så en skadad böjsena blev till en trasig böjsena. Min hund är trasig och jag kan inte laga honom igen... 
 
Efter allt med Coda ser jag skador överallt. Alla hundar haltar och jag har verkligen börjat upptäcka hur otroligt mycket hundproblem kommer från att hundar har ont. Läste en undersökning om att ca 80% av alla hundproblem ligger i grund i smärta! Vilket borde vara något att ta i beaktning. 
Vanliga symptom på smärta är överaktivitet, ängslighet, agressivitet/agressiva beteenden och överdrivna beteenden eller "stereotypa beteenden"... Hade jag tänkt i dom banorna mer tidigare hade jag kunnat förstå honom, men det satt där rakt under min näsa och jag vägrade se det... 
 
Så ja, jag klandrar mig själv och jag har all rätt att göra det! 
 
Men det som jag är mest arg på är endå en annan sak. Det är precis det, en annan sak. Det är att mitt i alla besltut som ska tas om vår bästa vän och familjemedlem kan jag inte undgå att tänka på vad folk ska tycka och tänka. Att jag märker att jag strategiskt lägger upp olika pusselbitar för att undvika missförstånd som leder till skitsnack, främst inom rasklubben (Samojed). För OJ vilket snack det blev av Coda sedan han var i Furudal och mådde skit och betedde sig dåligt och OJ vad folk skulle bry sig och sprida dynga över oss när vi valde att låta honom gå i avel. Man får höra det ena med det andra om sin egen hund men också om sig själv. Att man tydligen vanvårdar sina hundar, har agressiva hundar och att man tydligen absolut inte ska låna ut hund eller sälja valp till oss för vi är ju så dåliga med hundar. Om något så bildar det ärr i själen som aldrig kommer att läka. Det påverkar i princip allt man säger och man litar inte på någon längre. För råkar man säga fel sak till fel människa så sprids det som löpeld och så är man en djurmisshandlare.... Så att i en enorm sorg över att eventuellt behöva ta bort sin bästa vän tänker jag på vad som sägs bakom min rygg. Vad säger det egentligen om människor runt mig? 
 
Ska jag behöva känna så? Nu tänker många säkert att "du kan ju ignorera vad folk säger" eller "skit i dom". Men är det så enkelt verkligen? Gör folk verkligen så? För så fungerar inte jag... Jag kan inte bara skita i vad folk säger, inte för att jag vill att alla ska älska mig utan för att mycket av det man gör skildras från andras ögon och man påverkas ofantligt mycket av hur andra i omgivningen uppfattar och dömer en själv. Inte för att man vill eller SKA men det är så vi människor fungerar. ALLA fungerar så.. Beroende på hur man blir mött av andra beter vi oss själva. Prova gå in i ett rum där alla är skitsura och se vilket humör du själv blir på... 
 
Så jag har en svårt skadad 4 årig hund som jag måste avgöra om han ska leva eller dö och jag går runt och tänker på vad folk ska tänka om mig och min hund. Hur jag ska lägga fram hans dödsbesked om det blir så och hur det kommer mottas av omgivningen.. Det är tragiskt och pateiskt!!! Jag blir så förbannat ledsen och arg över alla människor som verkligen inte tänker på vad de säger. Varför kan vi inte bara vara lite mänskliga och försöka vara trevliga mot andra oavsett vad? Jag skaffade i alla fall hund för att jag tyckte att det skulle vara roligt, inte för att lyssna på en massa skitsnack och bli dömd till djurplågare för att jag inte håller med andras åsikter. För vi kommer aldrig att tänka lika, och det är väl bra! Men måste vi vara fiender för det? 
 
Så om jag får ge ett meddelande till er alla så är det att TÄNK innan ni talar för orden är ert mest kraftfulla vapen ni har och var försiktiga med att använda dem. Såren som blir läker aldrig! Om ni tycker er ha hört det är det innan är det precis det vi tjatar om till våra barn om mobbning, vilket detta precis är. 
 
Kram till alla mina vänner! 
 
 
 

O så lätt det kan bli svårt!

Kategori: Allmänt

Min första hund flyttade hem till mig på våren 2005. Det blev en söt liten Samojedpojke. 
Aldrig innan hade vi haft hund eller knappt kännt något med en heller. Min vän en bit bort på gatan hade då och då besök av en bekant med en stor svart hund. Så den hade jag väl klappat någon gång och kanske hållt i kopplet med en nervös hand för att jag trodde jag skulle flyga efter som en vante... 
 
Men endå, hösten 2004 fick jag för mig att skaffa en hund, började tjata på min mamma och började låna böcker, prata med folk och läsa på om hur det var att ha hund. För jag hade aldrig tagit ett intresse så seriöst. Jag skulle minsann skaffa mig hunden! Så när jag väl lyckades övertala min mamma med villkoren att jag fick betala för den själv så började jag jobba på all min fria tid. Och plugga! Det var ju en helt ny värld! 
 
Min första hund! Åh min första lilla valp! När vi sen sitter med valpen i knät på vägen hem från uppfödaren så hade jag så mycket hopp och förväntningar! Men min första tanke är endå "jaha, och vad gör vi nu då?". 
 
Vi hade förberett allt och allt var så perfekt. Vi hade verkligen sattsat allt på vår lilla valp men när den väl befann sig i knät på mig så kunde jag inte undgå den lilla känslan av "tänk om jag gör fel"... Men då visste jag faktiskt inte vad fel var, för jag hade bara fått reda på allt man skulle göra rätt.
 
Vi la ner all tid och kärlek vi hade på valpen, han var så perfekt! Valpkurser, forstättningskurser, unghundskurser, vardagslydnadskurser, freestyle och agillity.. Ja lite av varje! Och KUL var det! Den lilla valpen älskade att vara med och upptäcka världen! Problem? Nej han var bara perfekt! 
 
Nu, snart 9 år senare, har jag gått 2 intruktörsutbildningar, massa andra utbildningar inom hund, uppfödarutbildningar, fött upp valpar själv, haft hand om och jobbat med omplaceringshundar och problemhundar, har en egen kennel med draghundar och har gått igenom många hundar och utbildningar och massa därtill. Nu har jag till och med vågat mig på att ha en Malle... 
 
Och vad svårt det är att ha hund! 
 
Ibland längtar jag tillbaka till när jag satt med den första valpen i knät för ca 9 år sen... För det var så lätt! 
För att vara ärlig tror jag att jag var en bättre hundägare då i praktiken än vad jag är idag. I teorin kanske jag vet mer idag men rent praktiskt blir man skadad av att veta för mycket. Jag nojjar mig konstant för att Timmy (Mallen) ska bli rädd och få men för livet, att han ska råka ut för något, att jag ska göra fel. För jag VET alla felen i hela jävla boken så då undviker jag att göra dem. Då känner jag mig mer handikappad än kapabel till att ens träna mina egna hundar.
 
Andras hundar är lättare. Jag tänker tillbaka till hur jag hade det , och jag blir helt ärligt glad av att träna andra människor med deras hundar. För jag på något sätt längtar och saknar den där känslan av att det är nytt och spännande. Men denna gång får jag vara deras inspiration, precis som min instrukör var för mig och min valp. Jag har möjlighet att påverka dem innan de får problem och ge hundägarna hopp och glädje. Jag kommer ihåg hur mycket den där första intruktören gav mig och uppmärksammade oss! Vi var bäst på heeeela kursen (tyckte vi)! 
 
Men nej! Jag kan inte undgå att jag på många sätt även gjorde fel då. Men hur kommer det sig då att min första hund blev så perfekt? Jo för att vi la ner ca 2-3 timmar om dagen på träning av diverse lydnad och vardagsgrejer. Han var praktiskt sätt startklar för både tävlingslydnad, freestyle och agillity vid 2 års ålder. Men vi tävlade aldrig. Jag trodde inte att vi var det då (det är något jag kommit på senare). Men inte bara det, jag betedde mig naturligt mot min hund! Jag var då inte påverkad av all propaganda om hur man minsan håller hund. Jag gick heller inte till någon "hårdare" klubb och jag skulle aldrig skrika eller ta tag i min hund - varför inte? För jag älskade min hund! Det jag menar är att jag gick efter vad mitt hjärta sa och vad jag kände var rätt då. Efter det har jag gått fram och tillbaka mellan olika skolor men tillslut hamnat tillbaka där jag började - en respekt mot sin vän, hunden. 
 
I dagens läge så är det endå så att jag kan massor om hund. När det kommer till hur man komunicerar, hundens språk, psykologi och hur hundar överhuvudtaget fungerar så är det kanske min tur att stå på andra sidan av rollerna på en hundkurs. Men jag vill aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin glömma min känsla om den första valpen! Det vill jag ha med mig i resten av mitt liv för det är den största lärdomen jag någonsin kommer att få! För förhoppningsvis så får även andra känna den känslan och gå på kursen och vara bäst?
Kanske får jag vara den som säljer den perfekta valpen och ger någon den där nykeln till en helt ny värld?
Eller kanske kan jag vara den som inspirerar andra till att göra roliga saker med sin hund som ger glädje och lycka för både hund och ägare i livet? 
 
Vem vet, det kanske blir jag... 
 
/Eliza
 
 
 
 
 
 
 

Vad händer med vår djursyn?

Kategori: Allmänt

Av någon anledning så har jag suttit och läst olika artiklar på nätet som handlar om allt ifrån politik, invandrarhat till jämställdhetsfrågor. Jag vet inte om det är så att jag känner ett behov av att "vara med" eller om jag bara vill plåga mig själv. Oavsett vilket så blir jag mer och mer förfärad över vart världen är på väg. 

I min värld ser jag på människor som människor. Oavsett vilken läggning, kön eller religion man tillhör. Så är vi alla människor. Sedan kan jag kanske inte alltid acceptera allt som människor gör. Men det är lika mycket om en svensk man som endast ligger med kvinnor, om det är en muslim eller en kvinna som är homosexuell. Alla är lika värda som människor men det är det de gör som definierar dem. Alltså är det lika fel om en infödd Svensk gör något som en invandrad Svensk (om man nu får uttrycka sig så...)

Men hur kommer det sig att det finns vissa som är "djurmänniskor" och vissa som knappt sett skillnad på en gran eller en hund? Det "vilda" eller "ej mänskliga" skrämmer många. I barnprogram och olika animerade filmer beter sig djur (och ibland även växter) som människor. Man förmänskligar allt! 

I sig tycker jag inte att det är helt "FEL" att förmänskliga djur. Men man gör det på fel sätt. Man tar bort djuren ur djuren precis som att vi har tagit bort djuret ur människan. Vi är inte längre djur utan vi är något övernaturligt. Något som är "bättre" än annat. Vi kan minsann utnyttja och göra som vi vill för att vi kan? 

Vad ger oss rätten att behandla djur och natur så som det vore förbrukningsmaterial? Hur kommer det sig egentligen att vissa människor faktiskt tar så stort avstånd från det naturliga och djur att de inte ens förstår. 

Vi, människor, hundar, katter och hästar, är alla däggdjur. Våra grundläggande instinkter, känslor, fysiologiska egenskaper och grundläggande psykologi fungerar på precis samma sätt. Där kan man förmänskliga djur för att varför inte fördjurliga människan? Vi känner alla glädje, kärlek, rädsla och sorg. Vi blir hungriga, kåta, stressade och vill söka skydd. Vi är alla samma sak förutom då den lilla skillnaden att vi människor har ett högre intellekt. Men varför inte då nyttja våra hjärnor och vårt förstånd till att ge djuren ett bättre liv i vårt samhälle? Vi förstör, gnäller och vill bara ha mer. Skaffar djur, tröttnar och avlivar eller värre - slänger ut på gatan. 

Det är VÅR skyldighet att ta hand om det vi har skapat genom avel, vår skyldighet att se till att de vilda djuren har kvar SINA hem. Vår skyldighet att bevara natur och miljö och hela jävla planeten! 

Skyldigheter - inte rättigheter!

Med dessa skyldigheter kommer en kännedom om naturen och djur. Alla behöver inte vara biologer men en grundläggande kunskap räcker. Vi fokuserar så mycket i skolorna på att lära oss "människosaker" så att barn inte länge ens vet att hundar kan vara glada. Eller har känslor överhuvudtaget egentligen. Tror vi att vi är de enda kännande varelserna på jorden? Ska vi fastna kvar i behaviorismen där det påstods att djur inte har känslor? 

Ska vi tro på att vi kan, med rätt, behandla djur som vi vill? Eller ska vi börja ta vårt ansvar? 

Ibland skulle jag vilja att det fanns en gud eller kanske karma för det gör i allafall vissa till bättre människor. 

Skilnaderna mellan att träna Malinois och Samojed

Kategori: Allmänt

När jag skaffade Timmy hade jag självklart vissa förväntningar. Tidigare har vi haft både Kelpie och Schäfer blandis och andra hundar. Jag pratade mycket med folk som har rasen och träffade lite sådana innan. 
De förväntningarna jag hade var helt enkelt en brukshund med annorlunda arbets sätt än Samojeden. De har andra förstärkta beteenden och andra egenskaper. Då Timmy är den första bruksvalpen jag har haft så blev det ju extra spännande! 
Men oavsett vad jag förväntar mig när jag skaffat en annan ras så jämför jag med det jag är mest van vid, och det är ju självklart Samojeden. 
 
Den ras man har som mest vana vid blir ju någon form av "medelpunkt" för alla andra hundar man tar sig an. Och så blev det för mig med. Ofta är det saker som man jämför trotts att man egentligen inte ska eller borde. 
 
Så nu ska jag berätta lite vad JAG tycker är de största skilnaderna mellan raserna. Man kan vända och vrida på begreppen oändligt men jag väljer nu EN synvinkel och det är arbetsätt. 
 
"Alla barnen ville dra släde utom Timmy, för han är en Malle"
 
Samojeden är en fysiskt arbetande hund. De vill springa. Det spelar ingen roll hur mycket mental aktivitet de får för springandet är i sig det viktigaste behovet de har.
Mallen är en psykiskt arbetande hund. De vill arbeta med huvudet och nosen. Det spelar ingen roll hur mycket fysisk aktivitet de får för de har ett mycket större behov av att få jobba med skallen. 
 
"Alla barnen ville hälsa på den glada gubben i skogen utom Timmy, för han är en Malle"
 
Samojeder älskar folk! Ja de älskar verkligen människor. De är socialt engagerade i även främmande människor nästan oavsett hur de ser ut eller är. Det gör dem till usla vakthundar men som en draghund kan man inte ha ett spann som stannar upp och skäller ut folk som de möter i arbete. Visst måste de kunna ignorera människor men det finns ingen rädsla eller reservation alls. En annan anledning är för att man ursprungligen helt enkelt skulle kunna dela på många hundar bland människor och kunna låta hundarna jobba både med andra människor och hundar. Däremot har Samojeder tillräckligt mycket värdighet och självständighet att de ofta väljer vilka som förtjänar deras respekt och inte. Men en glad röst och gos charmar endå de flesta Samojeder.
Mallen älskar sin familj! Men andra människor kan lika gärna få finnas någon annanstans. De är helt enkelt inte av intresse om de inte möjligtvis har något man vill ha, så som något ätbart. Då är de värdefulla tills de har fått det som de vill ha och sedan tappar människorna värde igen. Det är helt enkelt inte intressant med andra människor. Om det dyker upp konstiga människor i skogen måste man enligt Mallen kolla ifall det kan vara något hot. För vem vet, det kanske står en yxmördare mitt ute i skogen? Mallen ska ha, på grund av arbets sättet, en reservation mot främmande och kunna vakta. Detta gör Mallen till en utmärkt vakthund som värderar sin ägare till något som ingen kan slå! Oavsett om ägaren behandlar hunden bra eller inte. Mallen ska helt enkelt vara suspekt mot omvärlden och kolla av läget innan den agerar. 
 
"Alla barnen gick förbi den fladdrande ballongen utom Timmy, för han är en Malle"
 
Samojeder i arbete, i ett storspann tex SKA inte stanna upp för varje liten ny sak som dyker upp. De har inga rädslor mot nya saker och de bryr sig helt enkelt inte tillräckligt mycket för att ens stanna upp och tänka. Det finns heller inga naturliga hot mot en Samojed. Oavsett om det är en gigantisk häst, älg eller en fladdrande ballong. Och skulle det dyka upp en vildsvin i skogen, då tar man bara och sticker därifrån. Det är liksom ingen ide att hettsa upp sig över småsaker tycker en Samojed. 
Mallen i arbete ska kunna ta in alla små intryck och kolla av allt som är annorlunda. De ska snabbt kunna reagera och agera på små retningar. De är snabba i tanken och har en inbyggd rädsla för nya saker (Neoteni) vilket gör dem mer vaksamma och allerta i sitt sätt att jobba. En Malle som i arbete, så som bland annat tjänstehundar, inte reagerar på småsaker kan hunden missa många detaljer som är avgörande för ett gott arbete. En malle som tränas självständigt i någon form av arbete ska kunna agera vid någon form av hot. De måste även ha någon typ av egenkontroll och inte agera för snabbt men de ska vara vaksamma och snabba. 
 
"Alla barnen ignorerade den flygande bollen förutom Timmy, för han är en Malle"
 
Samojeder har något som kallas för hög jaktlust. Dock är de mer av jakt än kamp som de är ute efter. Ser de en hare när de är lösa så springer de mer än gärna efter. De flesta har väl hört om någon Samojed eller polarhund som har sprungit efter och fällt något typ av vilt. Vi har dock bara fått lite fåglar, möss och ett och annat mindre gnagardjur. Samojeden har också mycket av det vi kallar "vall" vilket gör att boskapsdjuren brukar få vara ifred och kan istället vallas. Vi hade en Samojedhane som bland annat en gång rymde och stack till grannen  (ca 1,5km bort) och vallade deras får. Jaktlusten nyttjar vi i arbetet med Samojeden. Det finns inget nedärvbart beteende som heter "dragvilja" eller "draglust" och därför använder vi andra beteenden och egenskaper i draget. Det de jagar ska vara levande och när det väl ligger så kan det kollas av om det går att äta men ja, som ni vet är ju inte bollar eller andra diverse leksaker ätbara (även om vissa kan få lust för att äta dom i brist på roligare). Dock kan man se hundar i konkurens situationer springa med byte i munnen. Det är dock något annat och liknas mer vid en typ av jaktlek blandat med konkurrens om bytet. Hundar kan även kampa med varandra om byte men där gäller samma sak även om det kan vara i lek. 
Mallen har en låg retningsgrad och stor kamplust. Det innebär att de lätt reagerar och "går igång" på olika s.k. retningar, så som en flygande boll till exempel. De har också det som många kallar för "föremålsintresse" vilket grundar sig i byteshantering, hämtande av byte osv som man har förstärkt hos hunden. De har lägre jaktlust än Samojeden om man tittar på intresset att söka upp och förfölja vilt men en högre tendens att agera vid närstrid. Även en förhöjd lust för dödande som ruskande av byte, bärande av byte och uppsökning av eventuellt byte.
Detta gör alltså att Mallen har en stor motivation till föremål och springer mer än gärna efter och hämtar bollar, leksaker osv. De älskar att leta upp föremål eller personer. Det många även nyttjar i "dödande och kamplust" är skyddsarbetet med Mallen.
Vallningen som Mallen har är nog länge sedan blivit bortprioriterad i aveln. Jag skulle nog aldrig släppa in min hund till några får! Däremot kan man vid invänjning plocka fram dolda beteenden hos Mallen genom att intruducera valpen tidigt till får och på så sätt få fram och utvecka sådana typer av beteenden som finns hos dem. Men då Mallen inte är det första valet för någon som ska valla så är detta sällsynt! 
På grund av de höjda dödarbeteenderna, snabba reaktionerna och låga retningströskeln blandat med stor kamplust har man fått fram en perfekt brukshund för många typer av arbeten. Men jag måste säga att jag ibland blir förfärad av dess extrema egenskaper då Mallen verkligen är så otroligt känslig! 
 
Jag tycker själv att Samojeden är en otroligt enkel och trevlig hund. Skulle jag välja att ha en familjehund som inte ska arbeta för mycket skulle jag främst välja Samojeden framför många raser. Väldigt mycket på grund av att de är så positiva och stabila i sitt sätt men även på grund av att man helt enkelt inte har avlat på några extrema beteenden. Självklart skulle jag vilja ha lite mer föremålsintresse i dem och med riktad avel skulle det gå att få fram. Men detta anser jag endå vara lite onödigt som ett avelsmål. 
I arbets syfte är Mallen en perfekt träningskompis! Jag själv har lärt mig så otroligt mycket av Timmy och vi har väldigt roligt ihop. Men i vardagsituationer är Mallen mycket svårare. Kan vara för att jag inte prioriterar någon form av lydnad utan vill ha lyckliga hundar som kan säga vad de vill.Det betyder inte att vi inte har några regler utan att jag går ifrån gränserna för vad som är mänskligt rätt eller fel och lär mig förstå vad hunden vill och hur den fungerar. Skilnaden så SÅ stor att med Samojeden måste man försöka dämpa dess förmåga att ta egna initiativ medan med Mallen måste man se till att den får tillgång till att FÅ ta egna initiativ. Hundar ska ju trotts allt vara hundar och inte några köttrobbotar på fyra ben! 
 
Det finns mycket mer att skriva om skillnaderna i raserna och hundtyperna men jag väljer att avsluta här. 
 
/Eliza 
 
Timmy i arbete
 
Jerry i arbete
 
 
 
 

:)

Kategori: Allmänt

Då startade jag en ny sån här blogg sak där man skriver vad man tänker och gör och så.. Men jag gillar det, att skriva och jag har alltid så mycket att säga så jag tänkte bespara mina vänner till att få skavsår i öronen och skriver istället här. 
 
Vi har ju som många vet en kennel med 7 Samojedhundar som går under namnet Blåtassen. Förutom de vita har vi även en brun liten korv som heter Timmy och är idag ca 5,5 månader och av rasen Malinois, Belgisk Vallhund. 
 
Adressen till vår hemsida är www.blatassen.n.nu
 
 

Välkommen till min nya blogg!

Kategori: Allmänt

Mitt första inlägg.