Blåtassens blogg

Min första hund flyttade hem till mig på våren 2005. Det blev en söt liten Samojedpojke. 

Aldrig innan hade vi haft hund eller knappt kännt något med en heller. Min vän en bit bort på gatan hade då och då besök av en bekant med en stor svart hund. Så den hade jag väl klappat någon gång och kanske hållt i kopplet med en nervös hand för att jag trodde jag skulle flyga efter som en vante... 

 

Men endå, hösten 2004 fick jag för mig att skaffa en hund, började tjata på min mamma och började låna böcker, prata med folk och läsa på om hur det var att ha hund. För jag hade aldrig tagit ett intresse så seriöst. Jag skulle minsann skaffa mig hunden! Så när jag väl lyckades övertala min mamma med villkoren att jag fick betala för den själv så började jag jobba på all min fria tid. Och plugga! Det var ju en helt ny värld! 

 

Min första hund! Åh min första lilla valp! När vi sen sitter med valpen i knät på vägen hem från uppfödaren så hade jag så mycket hopp och förväntningar! Men min första tanke är endå "jaha, och vad gör vi nu då?". 

 

Vi hade förberett allt och allt var så perfekt. Vi hade verkligen sattsat allt på vår lilla valp men när den väl befann sig i knät på mig så kunde jag inte undgå den lilla känslan av "tänk om jag gör fel"... Men då visste jag faktiskt inte vad fel var, för jag hade bara fått reda på allt man skulle göra rätt.

 

Vi la ner all tid och kärlek vi hade på valpen, han var så perfekt! Valpkurser, forstättningskurser, unghundskurser, vardagslydnadskurser, freestyle och agillity.. Ja lite av varje! Och KUL var det! Den lilla valpen älskade att vara med och upptäcka världen! Problem? Nej han var bara perfekt! 

 

Nu, snart 9 år senare, har jag gått 2 intruktörsutbildningar, massa andra utbildningar inom hund, uppfödarutbildningar, fött upp valpar själv, haft hand om och jobbat med omplaceringshundar och problemhundar, har en egen kennel med draghundar och har gått igenom många hundar och utbildningar och massa därtill. Nu har jag till och med vågat mig på att ha en Malle... 

 

Och vad svårt det är att ha hund! 

 

Ibland längtar jag tillbaka till när jag satt med den första valpen i knät för ca 9 år sen... För det var så lätt! 

För att vara ärlig tror jag att jag var en bättre hundägare då i praktiken än vad jag är idag. I teorin kanske jag vet mer idag men rent praktiskt blir man skadad av att veta för mycket. Jag nojjar mig konstant för att Timmy (Mallen) ska bli rädd och få men för livet, att han ska råka ut för något, att jag ska göra fel. För jag VET alla felen i hela jävla boken så då undviker jag att göra dem. Då känner jag mig mer handikappad än kapabel till att ens träna mina egna hundar.

 

Andras hundar är lättare. Jag tänker tillbaka till hur jag hade det då, och jag blir helt ärligt glad av att träna andra människor med deras hundar. För jag på något sätt längtar och saknar den där känslan av att det är nytt och spännande. Men denna gång får jag vara deras inspiration, precis som min instrukör var för mig och min valp. Jag har möjlighet att påverka dem innan de får problem och ge hundägarna hopp och glädje. Jag kommer ihåg hur mycket den där första intruktören gav mig och uppmärksammade oss! Vi var bäst på heeeela kursen (tyckte vi)! 

 

Men nej! Jag kan inte undgå att jag på många sätt även gjorde fel då. Men hur kommer det sig då att min första hund blev så perfekt? Jo för att vi la ner ca 2-3 timmar om dagen på träning av diverse lydnad och vardagsgrejer. Han var praktiskt sätt startklar för både tävlingslydnad, freestyle och agillity vid 2 års ålder. Men vi tävlade aldrig. Jag trodde inte att vi var det då (det är något jag kommit på senare). Men inte bara det, jag betedde mig naturligt mot min hund! Jag var då inte påverkad av all propaganda om hur man minsan håller hund. Jag gick heller inte till någon "hårdare" klubb och jag skulle aldrig skrika eller ta tag i min hund - varför inte? För jag älskade min hund! Det jag menar är att jag gick efter vad mitt hjärta sa och vad jag kände var rätt då. Efter det har jag gått fram och tillbaka mellan olika skolor men tillslut hamnat tillbaka där jag började - en respekt mot sin vän, hunden. 

 

I dagens läge så är det endå så att jag kan massor om hund. När det kommer till hur man komunicerar, hundens språk, psykologi och hur hundar överhuvudtaget fungerar så är det kanske min tur att stå på andra sidan av rollerna på en hundkurs. Men jag vill aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin glömma min känsla om den första valpen! Det vill jag ha med mig i resten av mitt liv för det är den största lärdomen jag någonsin kommer att få! För förhoppningsvis så får även andra känna den känslan och gå på kursen och vara bäst?
Kanske får jag vara den som säljer den perfekta valpen och ger någon den där nykeln till en helt ny värld?

Eller kanske kan jag vara den som inspirerar andra till att göra roliga saker med sin hund som ger glädje och lycka för både hund och ägare i livet? 

 

Vem vet, det kanske blir jag... 

 

/Eliza